Ja det är jag det...
Det tycker mina barn iaf.
Jag tjatar och gnäller, dom ska städa sina rum, plocka efter sig. Allt bara lämnas, tallrikar på bordet. Kläder i soffan.
Vill inte gå och lägga sig på kvällen.
Är uppkäftiga och arga. Smäller i dörrar och skriker.
Tonåringen vill ha frihet... Vill sova hela dagarna orkar aldrig kliva upp, sitter vi datorn hela nätterna.
Lanar med kompisar och hela dygnet blir upp och ner.
Jag är värsta morsan för jag låter aldrig honom vara ute, kontrollerar var han är vad han gör.
Jag är pinsam för att jag poppar musik på hög volym i bilen när jag hämtar honom.
Jag är pinsam bara jag är.
Ändå är jag ingen gammal morsa inte ens 40 år.
Nej jag är bara fel fel fel.
Tjatig och gnällig allt är mitt fel.
Jag gör det sen, sen sen sen.
Det finns inget sen.
Inte när det gäller mina barn.

Är man en lycklig människa, det sa dom på TV idag.
Då är är lycklig människa då. ;)
För ja jag äger sånt.
Men en sak jag undrar över... Varför är dom så intensiva jag skulle vilja ha någon som inte vibrerar så våldsamt, det blir nästan för mkt och varför är endel formade som djur eller tom rymdvarelser.( någon sådan har jag inte)
Eller så är dom stela som en pinne?

Idag är jag avundsjuk på alla som var bortresta i helgen, Med sina familjer och på alla dom som har stuga , på alla som har en man som jobbar dagtid tid. På alla som kan gå ut och fika vad dom vill utan att tänka på laktiosfritt och det där med mjölkproteinet. På dom som har fik med bättre utbud för oss som inte kan äta allt. På dom dom har ungar som lyssnar och inte fortsätter att göra hyss trots att man sagt åt dom flera gånger. Till sist får man ryta åt dom. På dom som har snygga kroppar fast dom fått barn. Snygga magar utan löst döskinm och trötta små utsugna hängande tissar. På dom som inte har bikiniångest...