Får inget gjort... Känner mig ensam och tom. Vill bara gråta...
Vill bara lägga mig ner orkar inte ta mig för.
Varför blev det såhär?
Jag vill inte... Hur ska jag göra?
Du är såååå... Hittar inte ord.
Kommer dig inte nära längre... Förmår mig inte.
Inte du heller, är du för stolt eller känns det bara rätt?
Jag ligger på min sida du på din.
Jag vågar inte närma mig dig längre.
Jag vet inte om jag vill. Blockerar mina känslor, vill inte orkar inte.
Men dom finns där under ytan.
Inser att jag måste leva så här ett tag till.
Måste göra klart utbildningen... Sen... Jag vet det måste gå...
Har du några känslor kvar alls?

Om jag är ledsen... Jag är alltid glad positivt. Fixar och ställer upp.
Ordnar och ser till....
Ingen märker att jag går sönder.
Att min sorg växer. Att min ensamhet gnager.
Att vi inte är ett vi.
Att jag är jag och du du.
Jag kan lika gärna vara ensam jag.
Ingen vet jag säger inte... Ingen ser.
Ser ni inte mina ögon?.. Saknar glimten saknar det som jag en gång hade det som en gång var jag.
Döljer jag det så bra?
Eller är det ingen som vill se?

Suicidala tankar?
Någon gång... Hur skönt det vore att slippa allt....
Eller är det ett observandum?
Om man bara tänker dom?
Inte planerar... Bara funderar.
För många skulle bli skadade...
Men när det är tungt... Hade varit så skönt att BARA blunda och inte vakna mer...

Jag vet inte... Vi har knappt setts på ett tag. Jobbar om varandra nu.
Nu är du dessutom bortrest...
Det fungerar bra utan dig.
Det enda jag känner är väl att när ska jag få tid för bara mig själv?
Jag ställer krav på barnen.
Dom får minsann hjälpa till med maten diska osv.
Det fungerar.
Känns som att jag klarar mig bra utan dig.
När var det sist du gav mig en puss eller kram?
Jag vet inte jag minns inte...