Du skriker alltid, är sur och arg. På allt och alla, värst på mig.
Du märker inte ens att du skriker. Du tycker att andra bara skriker. Ingen gör som du tycker. Du är bara arg. Alltid arg.
Du får mig att känna mig värdelös. Du får mig att känna mig likgiltig.
Du får mig att känna mig så tom.
Du får mig att önska mig bort.
Men jag kan inte lämna. Jag kan inte gå.
Jag har ingenstans att ta vägen.
Det finns ingenstans att bo.
Jag kan inte lämna mina barn.
Du är alltid sur. Barnen säger det. Alla tycker det..
Du anser att det är alla andra det är fel på.
Du ser aldrig om jag är ledsen.
Du tröstar aldrig mer.
Jag orkar inte mkt mer..

Men var ska jag ta vägen?